< tillbaka till sida 1

Hårda och Mjuka Stilarter

Under Song dynastin (960-1279) ska en Taoistmunk vid namn Chang San-feng från Wudang templet, Hobei provinsen, ha modifierat de stridskonstövningar som Shaolintemplet praktiserade till en mjuk och mer försvarsbetonad metod.

Chang San-feng lär ha studerat en trana och en orm i strid, och analyserat fördelen med att avvärja en attack och fördelen med rörlighet.

En myriad av olika stilar utvecklades och många av dem avvek från Shaolin Chuans hårda stanser och snabba sparkar och slag. Man kunde se en skillnad mellan hårda (yttre, 'external') och mjuka (inre, 'internal') stilar. De tre stora mjuka stilarna anses idag vara Tai Chi Chuan, Hsing-I och Pa Kua.

Det är svårt att definiera skillnaden mellan hårda och mjuka stilar. Det har mer att göra med bakomliggande filosofi än med hastigheten eller kraften i själva rörelserna. Många så kallade hårda stilar innehåller mjuka moment och tvärtom.

För båda kategorierna gäller att utövaren har en balans och harmoni av både hårda och mjuka moment.

En annan definition på 'external' och 'internal' system, baseras mer på de båda religionerna buddism och taoism. Där buddism importerades till Kina, medan taoism är en inhemsk religion.

Sydliga och Nordliga Stilar

Shaolin Chuan ändrade till viss del karaktär och indelades i två grupper. De som tränade norr om Yang Tze floden kom att tillhöra den norra grenen och de som höll till söder om floden kom att tillhöra den södra grenen.

I norr där folket ofta var längre, smidigare, och vana att använda benen och där var ryttare till häst vanligt, kom den norra stilen att lägga tyngdpunkten på bentekniker. Lätthet i förflyttning och rörelser var andra viktiga egenskaper.

Befolkningen i söder var ofta kortväxta och jobbade med sina händer, och risfält och båtar var vanligt. Deras stil kom så att karaktäriseras av handtekniker, låga ställningar och kraftfulla tekniker.

Kinesiska stridskonster hade en stark påverkan på stridskonster i andra asiatiska länder. Buddistiska munkar, krigare, sjömän och köpmän förde Shaolin Chuan och andra stilarter till nya länder. Befolkningen i dessa länder anpassade de kinesiska teknikerna till sina egna behov.

Karate, Tae Kwon Do, Thai boxning, Aikido och många andra stilar har sina rötter i den kinesiska stridskonsten.

Bild: Under 1980-talet sökte man efter tempelruinerna och återuppbyggde dem för bl.a. turiständamål. Templet var och är populär plats för filminspelingar. Här inspelning av troligen "Shaolin Temple". fotografier: Björn Ohlsson, 1983.

Shaolintemplet som Tillflyktsort

Shaolintemplet kom i perioder att vara i onåd hos kejsaren och/eller krigsherrar, vilket föranledde flertalet tempelförstörelser. Men munkarna kunde också åtaga sig militära uppdrag av kejsaren och/eller krigsherrar, t.ex under Tang dynastin (618 - 907) då ryktet om Shaolin munkarnas skicklighet i stridskonster spreds genom Kina.

Andra makthavare ansåg dock att templet stod i centrum för upprorisk verksamhet och templet har bränts ned många gånger (senast under 1920-talet).

Templet tjänade också som en tillflyktsort för många med skiftande bakgrund och kunskaper. Detta gjorde att stridskonsten inom Shaolintemplet också influerades och utvecklades med dess invånare.

Renässans och Förstörelse

Shaolintemplet genomgick en renässans under Ming dynastin (1368-1644). Munkarnas benägenhet att blanda sig i politiken ledde till repressiva åtgärder från kejsaren.

En kejsare i Ching dynastin skickades starka styrkor för att bränna Shaolintemplet i Honan provinsen och ett Shaolintempel i Fukien provinsen i södra Kina. Båda templen brändes och många munkar dödades ca 1750.

Shaolintemplet i Honan provinsen återuppbyggdes men stridskonsterna hade tappat mycket av sin forna betydelse i klosterlivet. Utvecklingen av de kinesiska stridskonsterna övergick till dem som använde sådana tekniker i vardagslivet - krigare, vakter, t.o.m. banditer.

Det fanns också ett Shaolintempel i Fukien provinsen, idag finns endast ruiner kvar. Lite är känt om det, men stilar med sina rötter finns kvar än idag, Sifu Louis Linn's familjestil - O Shin Chuen - är en av dem.

Shaolin Chuan Spreds

Shaolin Chuan spreds utanför templets murar och togs upp utav den vanliga befolkningen så småningom. Bildandet av Folkrepubliken Kina 1949 var även den en bidragande faktor att Shaolin Chuan spreds ut, då munkar, militär och livvakter flydde med Chiang Kai Shek till Taiwan, och till andra platser i Asien och övriga världen.

Bild: Shaolinmunk visar form med rakt svärd,
annars ett vanligt vapen för Taoist utövare. fotografier: Björn Ohlsson, 2002

Shaolintemplet i Honan provinsen rustades upp under 1980-talet för turiständamål och under 1990 har även skolor uppförts kring templet med Shaolin Chuan träning för att återuppliva det legendariska Shaolintemplet och dess mytomspunna krigsmunkar.

Den Shaolin Chuan de visar på uppvisningar liknar mycket den moderna Wushun, med gymnastiska och akrobatiska inslag utan anknytning till stridstekniker.

Om det någonsin funnits något vad vi skulle kunna kalla original så finns det inte mycket kvar annat än legender och myter. Sägnen som gärna används i syfte att locka turister och andra. Det finns idag stridskonststilar som har sina rötter från delar av Shaolintemplets period och dess s.k. krigarmunkar. Vi ska inte glömma bort att templet främst var avsett för utövande av buddism, inte stridskonst. Idag tjänar templet som lukrativt turistmål.

Materialet på denna hemsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden. Kopiering är endast tillåten med upphovsrättsägarens skriftliga tillåtelse. Upphovsrättsägare är Stockholms Wushu Akademi/Lainy Grönman, 2004.

O Shin Ti Tan® och O Shin Chuen® är registrerade varumärken.